Det är inte som förr

Jag upptäckte något idag, och det gav mig en konstig känsla. Det spelar ingen roll och jag bryr mig egentligen inte, men jag skulle helst av allt aldrig mer vilja behöva se dig, säga ett ord till dig, behöva fråga hur det är och vad vi gör. Ett snett leende men sedan har vi inget att säga varandra. Och hon skulle bli presenterad.

Vi ses väl på julafton, precis som för 2 år sedan. Men då tänker jag gå. Gå hem.

Det är farligt att tänka för mycket

Att tänka mycket på löpning resulterar snart i att man springer. Ofta och mycket.
Vilket skapar mer tid till att tänka. Det kallas väl "egen tid".

Att tänka mycket kan vara farligt. Väldigt farligt.
Jag längtar efter att vara ensam och tänka, och då springer jag.
Hungern efter märks knappt. Bara som en viskning man kan ignorera.

Somna inte osams med dig själv. Jag vet.

Tankar

Konstiga tankar. Men ändå.

-Somna inte osams med dig själv
-.

Nu har jag landat

Landat i Sverige, landat i Bergvik och börjar acceptera att det är kallt och snö ute och att jag inte längre är i Karibien. Jag har dock svårt att vända tillbaka dygnen. Förut låg vi 5 timmar efter, så jag ligger och tittar i taket till kl 03.00 helt o-trött. Men det gör ju inte så mycket eftersom jag inte direkt behöver "komma upp nån gång" för att göra en massa saker. Dessutom är jag inte helt frisk heller, så jag behöver nog ta de rätt lugnt tills jag blir bra.

När man kommer hem såhär så ploppar genast alla saker upp som man inom en snar framtid borde fixa med.
  • Klippa mej (och skaffa ett jobb)
  • Söka jobb
  • Boka tid hos tandläkaren (gratis innan man fyllt 20)
  • Städa ur lägenheten och sälja den.. (tråkigt, men sant..)
  • Gå till arbetsförmedlingen
  • Komma igång med träningen
Men jag drömmer mig bort till rastlösa och varma dagar på stranden...





Lite bilder

Norrflärke sommaren -09

 
                                                                 


Tid för eftertankar

Så mycket jag saknar, så mycket jag längtar efter, och till. Så mycket som känns avklarat och så mycket jag inte har en aning om. Lycka. Jag bara kände en våg av någon sorts tacksamhet, till allt i livet, och till de underbara människor som jag har runt omkring mig, eller i tankarna.

Ibland kan jag känna att jag inte riktigt når, inte kan förklara, inte göra nånting för att ni ska förstå, mina vänner, hur mycket ni har betytt och betyder. Det man gjort och inte gjort tillsammans finns i tankarna. Det bär jag med mig. Tills vidare. För jag vågar inte säga för alltid. Det finns så många personer som jag beundrar och tycker om. Och några är mig närmast. Ingen nämnd, ingen glömd = glömda. Jag tänker nämna er.

Lina-     Problemlösaren som keeps me goin'. Vi delar så mycket.
Joann- Tjejen som alltid ställer upp, med en otrolig personlighet.
Karin-   Hon man alltid skrattar med, bara förstår hur jag tänker.
Erika-   Bruden som är rak och bestämd, med ett smile gör hon livet till en fest!
Ida-       Hon som får mig att våga drömma, tack för alla varma kramar.

Hur mycket eller lite jag ser er spelar ingen roll, ni är underbara för mig! <3

RSS 2.0