InsidePettersson

Sitter bland flyttkartonger och påsar me kläder o prylar som jag imorrn ska köra hem till Bergvik. På söndag lämnar jag över nycklarna till Sara och Lollo. Ett halvår är rätt länge... Kommer sakna denna fina lya! Förhoppningsvis väntar Costa Ricas playas på mig, så jag kommer kanske inte längta hem så mycket ändå. Trött i fötterna efter jobbet. Hann knappt käka idag pga att det var så många kunder.

Igår tog jag i alla fall mig tid till en ridtur tsm med Lina. På Elsa och Vigana "åkte vi häst" och pratade om allt medans solen letade sig ner mellan granarna. Otroligt härligt. Tyst. Fridfullt.

Nu ska jag ägna kvällen åt att städa och plocka ut grejer till bilen.
Puss

Bilderna får beskriva allt. Det var som i en dröm. Så länge hade vi längtat, så underbart att äntligen gå i mål, så fort det var över... alltihop. Jag har de mest fantastiska vännerna <3

Nu är studentveckan i full gång, eller snarare, börjar gå mot sitt slut (suck). Dagarna bara rullar på, och jag som räknat ned sedan ett halvår tillbaka till morgondagen: STUDENTEN! :D

I måndags var alla på SP ute hos Fredrik på förfest. Väldigt lyckat! Sedan drog vi till Stenö och umgicks och hade kul trots kylan... brr.


Tisdagen började med skattjakt och klassen lyckades hitta goflset, nudister, helikopter, använd kondom, soffa, Stellan, ett emo, whiteboard- tavla och mycket annat! På kvällen var vi i Pekkas otroliga hus och sedan spenderades kvällen på berget.


Idag var det brännboll. Vilken laganda! :D Dessutom fick vi reda på att vi vunnit skattjakten! Detta är historiskt. Åkte dock ut i brännbollsfinalen mot byggarna som var ihopsatta med el. Dom bara tog lyror hela tiden... hmf. Våran klädsel lyckades ändå förvirra dem rejält eftersom vi smälte in så bra i omgivningen.. Fredrik satsade rejält på utstyrsel. Eloge!



Imorrn är dagen man sett fram emot enda sedan man tog sitt första kliv in i gymnasietiden. Man tänkte att det ju var så långt till studenten och så många prov och lektioner att gå igenom. När jag sitter här blir jag faktiskt lite rädd. Ska tiden gå såhär fort hela livet? Och har den tiden jag bara ville skulle ta slut ändå varit den bästa i mitt liv? Ja, jag är bannemig säker på det! Såå många vänner man inte kommer se. Nu väntar bara det okända. Aldrig mer ska jag komma tillbaka till Staffangymnasiets trygghet och välbekanta korridorer. Det är med stolthet jag ska stå på trappan imorrn och sjunga tillsammans med min, trots allt, underbara klass. Tänk att vi klarade det. Men tårarna kommer rinna. Av glädje eller sorg, det får vi se imorrn.

~¨Det enda vi kan ångra när vi blir äldre, är att vi inte gav tillräckligt mycket av oss själva¨~

Tomas talade, Natas, Millan m. flera sjöng grymt och nomineringarna delades ut medan solen sken på oss. Det var en härlig känsla att, på riktigt, få ta på sig studentmössan. "Sjung om studentens lyckliga dar. Låt om oss fröjdas i ungdomens vår, än klappar hjärtan med friska slag..." Nu är vi igång på riktigt! Dock var det inte alla som kunde texten till sången (inte ens jag själv), men tills på torsdag hoppas jag att alla lärt sig den. :)

 Ikväll ska alla på SP ut till Backman innan stenö. Kommer bli såååå kuuuul!

Gäspningarna anföll utan att jag kunde hindra dem. Satt i den svarta kontorstolen och svajade till Lasses riviga och lugna röst "De e väl tanken som räknas ändå...". Precis va jag tänkte. Kände att nu närmar sig studenten med stormsteg, och nu kan man faktiskt låta bli att tänka på träning och sånt. Visst, jag hade tänkt dra på mej dojerna och lunka en sväng, men jag satt ju så bra här (jag hörde ju Joanns beslutsamma röst eka där inne: Näe, träning de kan inte va nyttigt för hälsan!). Filippa skriver på MSN och frågar om jag tar de lugnt ikväll. Jo skriver jag, men jag tänkte att jag skulle ut och springa en sväng. (Ni vet ju, man vill ju låta riktigt duktig. Spela roll om jag inte gör det...  Tanken som räknas!). Så skriver hon och frågar om hon får hänga på. Klart hon får. Nu finns ingen återvändo. Skönt.


Joann smsar LAME och hotar med stryk! Haha.
Imorrn blir det andra bullar. Studentveckan, here we come :D           Adjö kondition.

En stackars mamma kör i full kareta till sin dotters räddning. Hon kastar sig in genom dörren, men kommer på att hon glömt portkoden- hon ringer. Som en sopsäck på balen, så kommer jag se ut! Efter ett antal nålstick och ord man helst inte bör säga är jag ganska glad. Nu passar den i alla fall - Klänningen. Jag fumlar med de skyhöga satinskorna och mumlar nåt om att hälsa familjen och tack så mycket. Ibland tror jag bestämt att jag är sinnessjuk. Tusen tack, du är en ängel mamma!